Mat på bordet

Tillgång till mat är ingen självklarhet. Sverige är inte självförsörjande på livsmedel och det krävs inte många dagars uteblivna leveranser innan det blir brist i affärerna. Här kan Lantmännen och medlemmarna spela en viktig roll.

Ibland sägs det att om Sverige skulle hamna i krig eller en större kris skulle vi få livnära oss på morotskaka. Mjöl, socker och morötter är nämligen de enda livsmedel Sverige är självförsörjande på. Hälften av all mat vi äter är importerad, en trend som blivit allt tydligare sedan EU-inträdet 1995. Höga krav kring hållbarhet och djurhållning gör Sverige till ett föregångsland, men innebär också att det kan vara svårt att hålla produktionskostnaderna på en konkurrenskraftig nivå.

EN VIKTIG DEL AV FÖRSVARET

Sveriges beredskap för att upprätthålla livsmedelsproduktionen vid kris eller krig har länge varit eftersatt. Efter järnridåns fall i början av 1990-talet bedömdes hotbilden mot Sverige som låg. Överstyrelsen för civil beredskap, som ansvarade för beredskapslagringen, lades ned 2002 och ersattes av Krisberedskapsmyndigheten, som saknade motsvarande ansvar. De gamla beredskapslagren såldes ut. Efter coronapandemin och Rysslands invasion av Ukraina har förutsättningarna förändrats. Livsmedelsberedskap har åter blivit en prioriterad fråga, flera statliga utredningar har tillsatts och myndigheter har fått i uppdrag att stärka Sveriges försörjningsförmåga.

Förmågan att försörja befolkningen med mat och energi är avgörande vid kris eller krig. Utan en fungerande livsmedelsförsörjning försvagas också totalförsvaret. Under coronapandemins första veckor, i mars 2020, klassade regeringen livsmedelssektorn – där Lantmännen är en av de viktigaste aktörerna – som samhällsviktig. Enligt Livsmedelsverket krävs ett livskraftigt svenskt lantbruk och en stark livsmedelsindustri för att säkerställa befolkningens tillgång till näringsrik mat även när internationella leveranskedjor störs. Livsmedelsberedskap handlar därför inte bara om att det finns näringsrik mat, utan också om att produktionen kan fortsätta. Gödsel och drivmedel är exempel på insatsvaror som är avgörande för lantbruket och därför särskilt viktiga att beredskapslagra.

Ett nära samarbete mellan myndigheter och näringsliv är en förutsättning för att stärka beredskapen. Företag som producerar och distribuerar livsmedel och dricksvatten spelar en central roll. Spannmål kan lagras under lång tid om förhållandena är de rätta. Bland de nordiska länderna har Finland länge prioriterat försörjningsberedskap. Landets spannmålslager räcker i över ett halvår och kan även användas som utsäde vid en missväxt. Att bygga upp sådana lager tar många år utan att störa marknaden. Lantmännen är i dag samarbetspartner och bidrar till både Finlands och Norges beredskapslager av spannmål.

VÄXTODLING OCH DJURHÅLLNING I SYMBIOS

För att livsmedelskedjan ska fungera och svenskt lantbruk kunna producera spannmål krävs viktiga insatsvaror som drivmedel, mineralgödsel och växtskyddsmedel. Sverige har i dag ingen inhemsk produktion av vare sig fossila drivmedel eller mineralgödsel. Särskilt kvävegödsel är avgörande för svensk växtodling – utan den skulle livsmedelsproduktionen mer än halveras.

Enligt Jordbruksverket har norra Sverige unika förutsättningar att producera fossilfri mineralgödsel med hjälp av grön el och vätgas. Svenska gruvor innehåller dessutom stora mängder kadmiumfri fosfor, en viktig råvara för sådan produktion.

Med rätt förutsättningar har svenska lantbrukare goda möjligheter att producera mer både vegetabiliskt och animaliskt protein. Sverige har bördiga jordar, god tillgång till vatten och ett klimat som lämpar sig väl för odling och betesdjur. För ett väl fungerande kretslopp behöver växtodling och djurhållning samverka. Lantmännen är en viktig aktör i stora delar av den animaliska värdekedjan, bland annat genom spannmålsförädling till djurfoder och genom ägandet av Scan Sverige.

TRADITION AV VÄXTFÖRÄDLING

Trots att den odlade arealen i Sverige minskar har spannmålsskördarna ökat, och det beror i stor utsträckning på framstegen inom växtförädling. Under de senaste decennierna har växtförädlingen svarat för ungefär 75 procent av skördeökningarna.

Sveriges engagemang på området går långt tillbaka. Redan i slutet av 1800-talet började man korsa fram nya, högavkastande vetesorter i skånska Svalöv. På den tiden tog de flesta svenska bönder utsäde från sina egna skördar, så kallade lantsorter. De sorter som gett bäst avkastning föregående år användes vid nästa sådd, men någon mer systematisk växtförädling förekom inte. De gamla lantsorterna gav växlande resultat, ofta med magra skördar. Bönder i exempelvis Tyskland och Storbritannien hade tillgång till spannmålssorter med betydligt bättre avkastning.

Birger Welinder, godsägare på Heleneborg i Svalöv, hade studerat i Tyskland och var en av pionjärerna inom svensk växtförädling. Tillsammans med friherre Fredric Gyllenkrook bildade han 1886 Sveriges utsädesförening. På sin gård upplät Welinder också mark för försöksodlingar med nya sorter. 1891 bildades Allmänna Svenska Utsädesaktiebolaget, med syftet att köpa upp, sälja och förädla utsäde av hög kvalitet.

1980 slogs utsädesföreningen ihop med Allmänna Svenska Utsädes AB och företaget Svalöf AB bildades. Bolaget ägdes då till hälften av svenska staten och till hälften av Svenska Lantmännens Riksförbund. 1993 gick Svalöf AB ihop med W. Weibull AB och fick namnet Svalöf Weibull AB. Verksamheten är i dag till 100 procent ägd av Lantmännen och drivs inom division Lantbruk.

Welinder samarbetade bland annat med botanikern Herman Nilsson-Ehle, som också var professor i genetik och chef för utsädesföreningen. Nilsson-Ehles studier av nedärvningsmönster hos havre- och vetesorter gjorde honom internationellt känd, och han lyckades ta fram flera viktiga spannmålssorter. Förädlingsanstalten i Svalöv vann stort erkännande, både i Sverige och internationellt. Senare kom Nilsson-Ehle dock att bli ifrågasatt efter att i början av 1920-talet ha varit en av initiativtagarna till Statens institut för rasbiologi. Herman Nilsson-Ehle betraktas i dag som kontroversiell.

Det var först med utvecklingen av modern cell- och molekylärbiologi som växtförädlarna fick tillgång till de mer precisa metoder som används i dagens arbete. Mildare klimat och längre odlingssäsonger ställer nya krav. Sorterna ska också klara nya odlingsmetoder och vara motståndskraftiga mot sjukdomar samt svamp- och skadedjursangrepp. Nya, mer svårbekämpade varianter av svampsjukdomar och insekter som etablerar sig i nya områden utgör ett ständigt hot.

LÅNGSIKTIGHET

Växtförädling är en långsiktig verksamhet. Även med dagens moderna utrustning tar det många år innan en ny sort når marknaden. Förädlarna måste därför försöka förutse vad konsumenter och samhälle kommer att efterfråga i framtiden. Fler människor ska mättas, samtidigt som lantbruket måste bli mer hållbart och klimatet förändras. Det gör växtförädling till en ständigt pågående process – för alla växtslag.

Den sedan länge pågående storleksrationaliseringen i det svenska jordbruket kommer sannolikt att fortsätta. Färre lantbrukare med större gårdar kommer att kunna få högre skördar med hjälp av växtförädling, nya odlingsmetoder, bättre styrning av insatsmedel, friskare sorter och mer höstsådd. Klimatförändringarna ger dessutom längre vegetationsperioder, och nya grödor kan komma att odlas i Sverige, både till livsmedel och djurfoder.

Även om framtiden för svensk växtodling på det hela taget ser ljus ut finns utmaningar. Klimatförändringarna är en, men även politiska beslut om exempelvis vilka växtskyddsmedel som får användas och om gentekniken kommer att tillåtas skapar osäkerhet. Med den Nobelprisbelönade gensaxen Crispr/Cas9 kan grödor utvecklas som bättre klarar klimatförändringar och minskar behovet av bekämpningsmedel. I EU sätter lagstiftningen än så länge stopp för odling av genmodifierade grödor.

PÅVERKAN OCH TRENDER

På i stort sett vartenda svenskt frukostbord står någon av Lantmännens produkter – från müsli och granola från AXA och Start och bröd från Bonjour till pålägg från Scan och GoGreens bönor. Lantmännen har påverkat svenska folkets matvanor i generationer, inte bara till frukost utan under dagens alla måltider.

Lantmännens ambition är att så långt det är möjligt använda svensk spannmål i det svenska sortimentet. Sedan 2017 finns till exempel pasta gjord på 100 procent svenskt durumvete. Att odla durumvete på våra nordliga breddgrader var ingen självklarhet, men den gotländska kalkrika jorden visade sig ge rätt förutsättningar. Bönder på Gotland testodlade det speciella vetet i 16 år innan Kungsörnen kunde erbjuda en helsvensk pasta, med kortare transporter och mindre klimatpåverkan än importerade alternativ.

Hälsa, bekvämlighet och enkelhet är tydliga konsumenttrender. Men allra viktigast är att maten smakar bra, något som återkommer i kundundersökningar. Även priset spelar stor roll. Samtidigt har matens andel av hushållsbudgeten minskat stadigt i Sverige. År 2024 gick ungefär 13 procent av hushållens budget till mat och alkoholfria drycker, jämfört med 40 procent i slutet av 1940-talet och 17–18 procent i början av 1980-talet, enligt Statistiska centralbyrån.

Svensktillverkad mat är på det hela taget dyrare än importerad, bland annat på grund av högre krav på löner, god djurhållning och högre livsmedelssäkerhet. En av Lantmännens viktiga uppgifter är därför att förklara den svenska matens mervärden, så att konsumenterna kan göra medvetna val.